Tillbringade en heldag som utställare igår på mässan i Malmö. Under förmiddagen var det fullpackat med folk och frågorna rörde sig allt mellan ”Jag har ett skuggigt hörn under äppleträdet, vad ska jag plantera där?” till ”Varför får citronträdet gula blad?” och ”Är den riktig?” och de pekade på den undersköna magnolian ‘Genie’ som man bara inte kan låta bli att tycka om. Eller tycka om är väldigt svagt uttryckt, snarare avguda.

Magnolian ‘Genie’ är en hybrid mellan Magnolia soulangeana och Magnolia liliiflora ‘Nigra’. ‘Genie’ sägs vara lättodlad, men jag vet hur det kan gå med växter som har lite speciella krav. Glömmer man bort att ge dem den där speciella omsorgen, som även citrusträd, olivträd m fl kräver så tynar de snabbt bort. Hur som helst så tycker jag ändå att de här tulpanformade, rödsvarta knopparna som öppnas i skålformat runda, sammetsröda blommor är något alldeles extra. Som många magnolior remonterar den gärna. ‘Genie’ har ett kompakt och upprätt växtsätt. Höjd efter tio-femton år, ca 3 meter, beroende på växtplats. Trivs bäst i full sol och en lucker, svagt fuktig jord. Absolut ingen kall och kompakt lerjord! Zon 1 säger Flyinge, upp till zon 3 säger andra växtförsäljare.

Vad kan man handla på mässan ? Mycket lökar & knölar, fröer, mindre krukväxter, kryddor, färdigbundna buketter, odlingslådor, växtstöd, pilekorgar och så böcker förstås. ”Vad köpte du?” brukar mamma fråga. Det blev en massa böcker, som vanligt. Billigt, så då måste man passa på. När jag ska hinna läsa dem? Det vet jag inte, men man kan åtminstone börja med att titta på bilderna. Små, söta holkar med stråtak för småfåglar skulle man ju kunna hänga upp i något träd. De håller kanske inte så länge, men charmfaktorn är hög för betraktaren.

Citrusträden håller fortfarande ställningarna i popularitetsligan, trots att jag fick höra många kommentarer från besökare som hade lyckats döda sina citronträd i vinter. Ja, de behöver en sval, men ljus vintervila med växtbelysning. Ja, de behöver jämn vattning med citrusgödning hela vintern. Klarar du det så blir dina citronträd fina och bär frukt i olika mognadsstadium hela året. Jag skulle inte vilja vara utan mina citronträd – de ger mig en sådan livskvalitet. Faktiskt. Jag älskar dem. Just nu blommar de och sprider de sin söta doft i hela huset.

Bland trädgårdsinstallationerna så måste jag berömma min kollega Annika Sjölin Waerner för hennes fina monter åt Flyinge Plantshop. Hon har ett färgöga som få och matchar med säker hand naturtoner för sig, vita och gula nyanser för sig och kombinerar härliga grupper i rött som skimmia med korellkornell och den rödbladiga lilla Rhododendron neriflorum ‘Marouschka’.  Vilstolen i rotting hamnade i en skuggig dunge av höga bambu och marknära ormbunksväxter. Myrorna i rostig plåt var en riktig barnmagnet. Oj, så många som fastnade där!

I övrigt kunde jag peka ut en annan intressant växt – den brokbladiga rhododendronen ‘Goldflimmer’ som du ser på bilden här nedan ihop med en vit julros. Mycket effektfull bladteckning i diskreta gula ränder. Den har en blomning i lilarosa i maj, precis som vilken som helst catawbiense. Just blomningen kunde man nästan vara utan, för det låter inte så fräscht i kombination med de gulbrokiga bladen, så jag skulle nästan vara beredd att plocka bort knopparna för att slippa blomning, i och med att bladen är så vackra. Vad tycker du?

Magnoliasläktet är stort och varierande från vintergröna till lövfällande arter. De härstammar från ett brett område i Himalaya och Ostasien till Nordamerika. Tyvärr är det endast ett fåtal arter som lämpar sig för det skandinaviska klimatet, och av dem inga vintergröna. Vanligen är det för de stora, spektakulära blommornas skull som man odlar magnolia i trädgården. Men räkna med att det är en kortvarig glädje, så helst ska man inte vara bortrest den veckan när magnolian blommar!

En fin magnolia häger ihop med en god förberedelse av jorden vid plantering och god skötsel därefter. Det är inte helt lätta växter. Vad du ska komma ihåg är att ta väl hand om rötterna, som är magnolians svagaste punkt. Det kan vara skillnaden mellan en säker etablering och en döende planta redan efter en-ett par säsonger. Magnolians rötter är tjocka och köttiga och skadas mycket lätt vid plantering/omplantering. Särskilt gäller det under viloperioden när växten är avlövad, men även annars ska man akta sig för att krafsa i rotzonen med vassa redskap.

Välj en växtplats som är vindskyddad och gärna har någon form av städsegrön bakgrundsplantering för att blomningen ska framträda på allra bästa sätt. Man ser många fina magnolior mitt ute på gräsmattor också, men det är lättare för de känsliga arterna att komma igång om du ägnar växtplatsen lite omsorg. Särskilt gäller det om du ligger på gränsen för växtens härdighet. Vilket brukar vara zon 3 för de flesta arter i Sverige.

De allra flesta magnolior föredrar en neutral till svagt sur jord. Den ska vara humusrik, luftig och fuktighetsbevarande. En kall och tät lerjord minskar tillväxten och gör plantan mottaglig för svampsjukdomar. Så satsa på jorden! Bor du i lerjordsområde och absolut vill ha en magnolia måste du vara extra noggrann vid uppbyggnad av växtbädden. Gräv ut en stor grop på en plats som gärna kan vara den högsta på tomten, fyll botten med dränerande grus och gör en liten gruskulle där plantan kan stå. Resten av planteringsgropen fylls med lucker kompostjord, gärna halvförmultnade löv och barrester, rhododendronjord på påse och liknande. Även om du har en jordmån som är bättre lämpad ska du tänka på planteringsjordens kvalitet. Magnolia och rhododendron har faktiskt ganska lika krav.

April och september är bästa tider för plantering av magnolia. Och glöm sedan inte att vattna. Ofta och rikligt! Till magnolians löpande skötsel hör en årlig tillförsel av torvmull, kompostjord eller rhododendronjord och ett luftigt lövtäcke till hösten. Är sommaren torr behöver man ofta vattna magnolian några gånger. Gödslingskravet är mindre, och oftast räcker det med en näringsrik kompost.

Körsbärskornell, Cornus mas, är en större buske eller ett litet träd som har en lysande gul blomning så här års. Det gör den till en trevlig trädgårdsväxt och förlänger den dekorativa säsongen ytterligare ett snäpp mot vårvinter. Ute i naturen växer körsbärskornellen gärna som brynväxt och den skapar ett gott skydd för småfåglar genom sin täta förgrening. Det täta grenverket och den tidiga blomningen gör även busken till en intressant häckväxt. Som särskilt lämplig på kalkrika lerjordar har jag själv ritat in den i flera besvärliga lägen på lerig mark.

Låter du däremot körsbärskornellen växa fritt kommer den efter en långsam start de första två-tre åren relativt snart upp i en höjd om 4-5 meter. Med åren breder busken ut sig så att den till slut är bredare än hög. De yngsta grenarna är gröna i barken och blommorna intensivt gröngula. Först efter blomningen är över spricker bladen ut. Bladen är motsatt placerade på grenen och har den speciella kornellkaraktären med sned, spetsig bladspets och djupt indragen ådring som ger bladen en lite bucklig yta. I augusti-september kommer sen stenfrukterna som är stora som körsbär och mörkt röda. Frukterna är fullt ätliga, men jag känner inte någon som brukar gå ut och plocka körsbärskorneller faktiskt. Borde kolla upp vad de har för näringsvärden.

Jag tycker absolut att Cornus mas är en växt man borde använda mer. Den passar bra som utfyllnadsväxt bakom lägre buskar, där den intar sin plats under tidig vår, men därefter har rollen som vindskyddande och avskärmande växt, utan att för den skull bli för tät. Ge gärna körsbärskornellen en solig till svagt skuggad växtplats. När hösten kommer färgas busken åter gul innan den fäller sina löv ganska tidigt. Skulle du behöva skära ner busken ibland är det inga problem, eftersom den villigt bryter nya skott även från äldre ved.

Ibland börjar de blomma redan i januari. Det känns lite wild and crazy med en rosablommande och väldoftande buske mitt i vintern. Men det är helt normalt för ett hybridkejsarolvon. Doften är stark och ganska påträngande, men har man bara en buske kan man stå ut med den utan problem.

Släktet olvon är stort och brett. Det finns stora och små buskar, upprättväxande och krypande, sorter med ofta fler sterila än fertila blommor per blomklase och även vintergröna sorter. Olvon har nog inte så hög status bland trädgårdsväxterna. De är kanske lite för anonyma och mer åt finsmakarhållet än spektakulära. Gemensamt för dem alla är att de föredrar en fuktig och näringsrik jord på en halvskuggig växtplats.

Viburnum x bodnantense, hybridkejsarolvon, blir med åren en upprättväxande buske på 2-3 meter. Den är inte på något sätt överdrivet snygg under resten av året, närmast ganska risig. Men det förlåter man när blomningen kommer igång. Trots risigheten ska man inte gå på och beskära olvon för hårt. Många arter är långsamväxande och har lite svårt att återhämta sig och skjuta nya skott. Men placerar man olvonet lite i bakgrunden och har något mer dekorativt, gärna lövfällande, framför så behöver man inte skämmas för busken under andra årstider.

Show director John Taylor har att stå i när den stora årliga trädgårdsfesten Malmö Garden Show går in i utförandefasen under tre dagar i slutet av maj. Planeringen tar nästan ett år i anspråk och den sista veckan går det i ett. Utställare ska in med allt byggmaterial, utställare skall hålla sams, utställare ska få den service de behöver av arrangörerna och till slut ska utställare hållas glada och motiverade. Vi som åskådare kan bara ana stressen och pressen innan avspärrningarna öppnas och folket väller in. Men det blir alltid bra, i år kanske bättre än någonsin.

Jag går på mässan för att få se vackra och fantasifulla trädgårdsskapelser. Idéträdgårdarna är i totalt olika stilar. Något för var och en, som det brukar heta. Man kan tycka om dem alla, även om man kanske inte skulle vilja ha dem själv. De flesta är superhårt stajlade, även om det ser högst hopplockat ut. Men detaljerna är noga övervägda och växternas färger väl samstämda med övrig rekvisita.

Best in Show och Publikens val blev i år den återvunna trädgården som var uppbyggd kring ett gammalt trädgårdsskjul. Design och uppbyggnad av Hvilan Utbildnings YrkesVUX-klass med Annika Rehwin i spetsen. Gamla redskap, kängor, cykel och växter som var så noga uppgrävda och varsamt transporterade till utställningen att en och annan besökare trodde de hade växt på platsen sedan ifjol.

Robert Simonis och Trädgårdshandel i Limhamn har sin prydliga stil med strama linjer och sparsmakad färgskala. I år en perspektivstudie med gröna tapeter och buxbomshäckar och ett litet vattenbad längst in.

I Konstnärens trädgård visade David Wyndham Lewis både målningar och en traditionell engelsk trädgård komplett med röda marktegel och rosa rosor. Lyckligtvis kom det in en liten färgchock med svenskt gult och blått i ena hörnet.

På marknadssidan kunde man köpa det mesta med anknytning till trädgård. Givetvis massor av växter, både stora och små, ätliga och rena prydnadsväxter, safter sylter bröd och kakor, redskap, gödsel, spiror och ljuslyktor. Det mesta höll hög klass och var vackert exponerat i stiliga höga tält.

Lite osannolikt placerat i den sandiga tallskogen ligger de två grannarnas rhododendronsamlingar. Den ena aktiv medlem i Sydsvenska Rhododendronsällskapet och den andra nyfiken trädgårdsentusiast med välfyllda torvbäddar i hela färgpaletten. Att få rhododendron och azalea att trivas i skogsmiljö är inte helt otippat, men att omvandla torr sandjord till ett surjordsparadis kräver mer arbete. Och ständigt kämpande mot hungriga rådjur som hoppar över alla staket för att ta sig in i samlingarna.

För att få fina rhododendron som trivs och växer till sig krävs en kemiskt sur jord som är porös och fuktig, samt skydd mot kalla vindar. Murar, staket och skyddande överståndare silar vind och ljus och ger ett jämnare klimat. I torra perioder måste man stödvattna om inte naturliga vattendrag eller dammar ger ett ständigt vattentillskott. Annars börjar man med att preparera jorden.

Avgränsa gärna planteringsbädden med en kant av torvblock. Torvblocken grävs ner en bit i marken och sedan fyller du på med torvmull bakom. Plantgropen skall vara ungefär dubbelt så stor som rotklumpen. Plantera i grov och fuktig spagnumtorv som har ett pH på max 5. Växten sätts inte djupare än den stod i sin kruka eller klump i bädden hos plantskolan. Syret till rötterna är mycket viktigt, så därför ska du inte trampa till jorden för hårt. Fyll istället på med mer torv när jorden sätter sig. Gå inte på rotzonen utan plantera in en marktäckare eller täck med bark eller löv.

Gödsling av rhododendron är inget man behöver göra varje år. De trivs med enklare förhållanden och kan lätt överdriva skott- och bladtillväxten på bekostnad av knoppbildning om man ger för mycket näring. Det finns speciell rhododendrongödsel med anpassat kväveförhållande (innehåller surt ammoniumkväve), men inte heller den ska man överdriva. Gödsla senast före första juni. Rötterna är mycket saltkänsliga och kan reagera på kranvatten som innehåller höga halter av klorider. Något du ska tänka på om du tvingas ta bevattningsvatten från det kommunala dricksvattennätet.

Storbladiga rhododendron kräver lä och skugga eftersom deras blad har förhållandevis stora klyvöppningar. Det leder till kraftig avdunstning i blåsigt och soligt läge. Man kan se fina rhododendronbuskar som växer mitt ute i en golfbana, men det kräver ständig tillgång till vatten så att växten inte torkar ut. Inrullade blad är ett tidigt symtom på torkskada. Småbladiga varianter tål mer sol och kan till och med vantrivas i ett ständigt skuggläge.

I Lennarts trädgård råder det en behaglig halvskugga från alla omgivande träd och planterade magnolior, japanska lönnar, häxalar, korneller och andra vackert blommande buskar och träd. Man kryssar sig fram på smala stigar och hukar under lågväxande grenar. Det är omöjligt att föreställa sig vilket paradis som tar plats bakom det enkla staketet ut mot vägen. Jag ger mig inte in i några sortbeskrivningar, men kan bara råda dig som är specialintresserad av just rhododendron att kontakta Rhododendronsällskapet för att träffa likasinnade som sitter inne med otroliga kunskaper.

Jag nöjer mig än så länge med att beundra blomprakten hos de lite enklare sorterna. Speciellt azaleorna med sina sirliga blommor är mina favoriter. Ska nog fylla på med någon mer sort framöver, men jag har ju den sega lerjorden med högt pH att kämpa med. Fast gör man rejäla bäddar och fyller på varje år med ny torvmull/rhododendronjord så ska det gå att odla rhododendron även i lerjord.

Provodlingen av nya, kompaktare klematissorter har pågått under närmare 20 år på Sveriges Lantbruksuniversitet i Balsgård. Magnus Johnsons stora sortsamling fick efter hans död fortsatt liv och förädlingsarbetet fördes vidare av SLU:s forskare tillsammans med E-plantgruppen. Egenskaper som doft, remontering och sundhet av några viktiga faktorer man haft med i projektet. Sedan har man jobbat parallellt med både storblommiga och småblommiga sorter.

Integrifolia-gruppen består av styvstjälkiga klematis som inte klättrar själva. De kan närmast ses som perenner, då de vissnar ner helt om vintern och beskärs ända ner till marken. HEDDA E är en rikblommande sort med blålila, öppna och lite vridna klockor. Den blommar från slutet av juni till augusti. HEDDA blir bara 50-90 cm hög och kan användas som en vävarväxt i perennrabatten eller planteras i kruka. Anges klara zon 1-3.

KAJSA E är en sort som funnits några år i handeln, men som nu börjar komma upp i lite större volymer så den går att få tag i. KAJSA har väldoftande, halvfyllda, starkt violettrosa blommor  som visar sig på årsskotten i maj och sedan återblommar hela sommaren. Den växer mycket kompakt och blir max 1 meter hög. Du kan gärna plantera den i kruka eller ampel, där den får plats de första åren. Därefter kan den fungera väl som marktäckande växt i rabatt i zon 1-4. Placering i halvskuggigt läge och inte för torrt.

Ytterligare en lågväxande och kompakt klematissort är TUVA E, som än så länge finns mycket sparsamt i växthandeln. Men väl värd att leta efter, om man får tro Kimmo Rumpunen, som är växtförädlare på Balsgård. Han korsade den låga, lilablommande C. macropetala ‘Elegantissima‘ med den delvis remonterande, kompaktväxande blå C. fauriei ‘Blue Stream‘ och hoppades få fram en blå, remonterande och låg sort. Istället blev den vita, engångsblommande och krypande klematis TUVA utvald av avkommorna. Den passar i ampel, i stenpartiet eller som svagväxande vävarväxt i rabatten. TUVAs dubbla, rent vita blommor syns redan i april-maj. Den blommar på kortskott från fjolårsved. Plantering i zon 1-3.

Många förståsigpåare rynkar lite på ögonbrynen och himlar inombords med ögonen när jag säger att doftschersminen är den ljuvligaste av växter. Som om den inte riktigt vore fin nog och dessutom alldeles för vanlig och simpel för att man ska kunna tycka om den. Jag håller med om att det är en risbuske av rang om man inte håller efter och beskär den regelbundet. Inte det lättaste jobbet för övrigt eftersom grenverket är tätt och veden hård. Men för att hålla nedre delen av busken grön är det nödvändigt med en gallring.

Just nu är schersminernas tid. Min etta på listan är Philadelphus coronarius. Massor av vita, starkt och sött doftande blommor som håller flera veckor. Lite beroende på väder och ljusförhållanden på växtplatsen. Halvskuggigt ger längre blomning. Som du kan se på bilden ovan så blir den med tiden en reslig buske. Upp till 3-4 meter kan den bli på näringsrik jord och där plats ges. Det är inte en växt som man ska trycka in i för små trädgårdar, utan den behöver lite svängrum. För lägre sorter väljer du istället ‘Avalanche’ eller ‘Mont Blanc’. Doften är dock annorlunda.

Jag förknippar doften framför allt med sommarens ridläger när jag var ung hästtjej. Numera hästtant. Tiden för lägret brukade vara just i schersminernas blomning. Och jag plockade små buketter och la i mitt tandglas på rummet. Det var en oförglömlig kombination med ridläger och schersmin!

Doftschersminen härstammar från Sydeuropa och österut till Kaukasus, men det är en buske som förädlats kraftigt i plantskolorna. ‘Aureus’ är en gulbladig avkomma som bör placeras soligt för att behålla sitt limegula bladverk. Den blir betydligt mindre i växten. ‘Finn’E är en svenskodlad sort som har en god doft och riklig blomning.

Man tror att gruppen Gallicarosor är de äldsta av våra trädgårdsrosor och att de mer eller mindre ingått i förädlingen av det som idag kallas moderna rosor. Egenskaperna tät skottillväxt, stora blomklasar och riklig blomning har de fört med sig i urvalsprocessen till nya sorter. Tyvärr finns det en känslighet för mjöldagg, men annars är det ett ganska friskt rossläkte.

De flesta Gallicarosorna kräver inte mycket skötsel och växer ofta bra på magrare jordar med sandinslag. Flera sorter är dessutom skuggtåliga, vilket är nog så bra när man letar efter rosor för svårare förhållanden. Eftersom de är rotäkta kan man oftast föröka dem genom rotavläggare eller sticklingar.

Du beskär din Gallicaros på vårvintern. Tänk på att bygga upp busken med grenar av olika ålder, som vilken blommande buske som helst. Knopparna bildas på sidoskott från årsgamla grenar. Årsgamla skott toppas och skjuter därefter vanligen flera sidoskott från de översta ögonen. Efter blomningen putsas blommorna bort. Nästa vår beskär du de korta blomskotten över ett par ögon. Och året därefter kan hela grenen tas bort helt, förutsatt att du har nya blombärande skott på tillväxt.

‘Complicata’ är en otroligt vacker och blomvillig Gallicaros som blir rätt kraftig och utrymmeskrävande. Man kan plantera den intill stöd eller vägg och forma en klätterros, annars blir den snyggast om man beskär den regelbundet enligt receptet ovan. Den har få taggar och är därför lätt att hantera. ‘Complicata’ har riktigt stora och platta blommor med framträdande ståndare. Doftar lite, men räknas som en pålitlig blommare även på mager jord och i skugga. Med sitt enkla utseende passar den även på naturtomter och i gammaldags trädgårdar.

‘Aimable Amie’ är en mycket väldoftande buskros med de bästa egenskaper i Gallica-gruppen. Busken håller formen väl och blir inte högre än 1,5 meter. Blommorna är alldeles ljuvliga, tätt packade med kronblad och ganska stora. Det är en härdig ros, upp till zon 5.

‘Tuscany’ är en av de allra äldsta Gallicarosorna och finns omnämnd i skrifter redan år 1596. Det är en ganska liten rosbuske som ofta skjuter gott om rotskott när den odlas på egen rot. Dess avkomma ‘Tuscany Superb’ är som namnet säger en förbättrad version som är större både till växten och blomstorleken. Blomfärgen är djupt sammetsröd på bägge och som äldre blir blommorna lite blåaktiga. Doften är starkare på ‘Tuscany Superb’. Båda är härdiga rosor och går upp till zon 5.

Gult är inte min bästa färg, men det finns exempel på växter där man kan ha överseende med den stickiga och påträngande färgen. Framför allt i gulbrokiga bladväxter där de lyser upp med sin färg, särskilt om man planterar dem i skuggan eller intill mörkbladiga grannar. Men att planera hela gula rabatter eller så är inget jag råkat ut för ännu. En bra balans med det gröna och med komplementfärgen blått-lila hade nog varit nödvändigt i så fall.

Men det finns trevliga gula blommor. Rosorna kan höra dit. När jag gick omkring i Fredriksdals rosarium i Helsingborg nyligen träffade jag på några gula-aprikosfärgade godingar. ‘Crown Princess Margareta’ är en sådan. Det är en Austinros, alltså en modern buskros, som presenterades 1999. Som många buskrosor kan den även spaljeras mot en vägg och forma en mindre klätterros. Blommorna är stora och aprikosfärgade, tätt fyllda med ljusare kronblad ytterst. Doften är stark och god och det bästa av allt är att rosen blommar nästan oavbrutet från midsommar till hösten.

POSTILLION är framtagen hos Kordes i Tyskland 1998 och räknas också till de moderna rosorna. Det är en storblommig ros på knappt 2 meter i höjd, som gör sig fint i offentliga planteringar. Den har en kraftig blomningsperiod då skotten ofta innehåller så mycket som 15-25 blommor i en blomställning. Det tar givetvis på krafterna så den huvudsakliga blomningen ses under en månad, men rosen kan remontera i slutet av sommaren och inpå hösten. Den kräver en del skötsel och gödning för att klara detta. Tyvärr kan rosen ibland drabbas av svartfläcksjuka som gör att den fäller bladen nästan helt. Att samplantera med rufsiga perenner kan då förhöja värdet på Postillion.

‘Golden Wings’ kan ta andan ur en vid blomningen. Utanför blomningstid är den nästan lite skräpig och blir ofta ganska gles och ojämn i växtsättet. Så det är en ros som behöver kraftig beskärning för att hålla formen. Då kan man få en buske som blir ca 1,5 meter hög och lika bred. Den har spinosissima i stamtavlan, vilket förklarar växtsättet och även medför rikligt med små taggar. Men blommorna är ju bara oemotståndligt vackra, eller hur? Stora som en handflata med ljust svavelgula kronblad, guldgula knappar och dekorativa ståndare. Doftar inte jättestarkt och den tål att stå en bit in i rabatten för att ses från håll. Då kan man ha annat i framkant som tar bort intrycket av glest grenverk.

I ‘Maigold’ har vi en skuggtålig ros som kan klara sig bra på norrsidor. Den blir stor och kan användas som klätterros mot stöd. Namnet antyder en tidig blomning från början av juni i södra Sverige. Bilden ovan är tagen i början av juli och då har blommorna hunnit öppna sig helt och blottar vackra ståndare. Den bronsgula färgen bleknar också med tiden till ljust aprikosgult. Doften är lite speciell och ettrig, då den påminner om lakrits. De kraftiga, bågböjda grenarna är tätt taggiga precis som hos rosen ovan, och grenverket blir glest med tiden, så den kan gärna ställas en bit in i rabatten och beskärs regelbundet. Tyvärr är ‘Maigold’ vissa år mottaglig för svartfläcksjuka och rosrost, men jag tycker den ändå kan vara värd att pröva om man bor inom zon 4 och har en norrvänd trädgård.

Rosorna i Moschata-gruppen hör till de allra mest blomrika och väldoftande av alla rosor. Många håller sig till buskformatet, men några, som ‘Paul’s Himalayan Musk’ och ‘Ghislaine de Féligonde’ blir klättrande. ‘Trier’ är den ursprungliga sorten till våra moderna moschatarosor och den togs fram i början av 1900-talet av den tyska rosförädlaren Lambert, hemma från staden Trier. Den blir upp mot 2 meter hög och kan spaljeras mot vägg för att forma en lägre klätterros. Den har en otroligt rik blomning från slutet av juni till hösten. Efter blomningen bildas orangeröda nypon.

‘Moonlight’ är en avkomma till ‘Trier’ med den andra föräldern terosen ‘Sulphurea’. Den är framtagen av den engelska prästen Joseph Pemberton 1913. Elegansen kommer från terosorna och rikblommigheten från ‘Trier’. Det är i mina ögon en perfekt högre, marktäckande ros som helst ska planteras i stora sjok med ett c/c på ca 1 meter. Busken blir ungefär 1,5 meter hög och har ett tätt växtsätt med svagt bågböjda grenar. Den är rejält taggig. Därför kan det vara lättast att beskära den hårt och kraftigt till en halvmeters höjd när den börjar bli risig.

Moschatarosorna blommar både på korta sidoskott från årsgamla skott och på årsskott längre fram på säsongen. Putsar man bort gamla blomställningar bildas det dessutom rikligt med nya knoppar ur bladvecken. Många moschatarosor fryser ofta ner under vintern och de ska därför planteras lite djupare än vanligt för att få bättre frostskydd. Skydda grenverket med säckväv eller granris och kupa upp jord kring rotzonen. Vid plantering bör du välja en varm växtplats med god rosjord i soligt läge. Eftersom de blommar så rikligt och länge behöver de också mycket gödsel och regelbunden putsning. För att blomma hela hösten behöver du också vattna under torra somrar. Men den extra skötseln är de väl värda, tycker jag.

Vitt är en fantastisk blomfärg som lyfter, speciellt i skymning och på halvskuggiga till skuggiga växtplatser. Vita blommor har något mycket elegant över sig. Bland de vitblommande rosorna finns det ett antal sorter i olika fason som tilltalar mig mycket. Den kanske vackraste av dem alla är damascenarosen ‘Mme Hardy’. Hon härstammar från Frankrike och introducerades redan år 1832. Rosen är namngiven efter hustrun till monsieur Hardy, chefsträdgårdsmästaren för Luxembourgparken i Paris. Han hade tagit fram sammalagt 85 nya rosor, men denna var hans favorit.

‘Mme Hardy’ är en tätväxande buskros som blir ungefär 1,5 meter hög. Det speciella med blomman är det gröna ögat som omsluts av de innersta kronbladen. Du ser också de fransiga småbladen som skyddar knopparna. Doften är stark. ‘Mme Hardy’ blommar i en månad från slutet av juni. Detta är en härdig och tålig ros som sällan drabbas av svårare sjukdomsangrepp. Dessutom är det en skuggtålig ros.

I moschata-gruppen finns några fina vita buskrosor som även kan användas som klätterrosor. ‘Trier’ är en långblommande och starkt doftande ros med ganska små, men mångklasiga blommor. Den är otroligt blomvillig och håller på långt in på hösten. Under högsommaren är den så översållad av blommor så det ser ut som en snödriva på avstånd!

Med ‘Trier’ som ena förälder har rosen ‘Moonlight’ mycket att brås på. Det är en mycket elegant ros med framträdande ståndarknappar. Doften är inte lika stark som hos ‘Trier’, men blomningstiden i stort sett lika lång. Får endast lätta svampangrepp.

Den kraftigväxande klätterrosen ‘Starkodder’ är en nutida, skånsk produkt. Den uppstod vid millennieskiftet som en hybrid av Rosa helenae ‘Hybrida’ hos rosenplantskolan Cedergrens på Råå, utanför Helsingborg. Blommorna är små, grunda och tätt fyllda. De är först ljusgula, men bleknar sedan till vitt. Doften är medelstark och söt. Räkna med att ge denna ros gott om plats och ett kraftigt klätterstöd, för den blir stor! Upp till 6 meter hög och passar därför bäst att klättra i träd.

‘Lykkefund’ är en snarlik ros i samma grupp Helenae-rosor. Den har mycket kraftig tillväxt och taggfria, långa skott. I Danmark, där den härstammar från, finns flera exemplar som är 10 meter höga. Blommorna är medelstora, flata och sitter samlade i stora klasar. Det är en frisk ros som kan planteras på skuggiga platser och i fuktigare jordar än vad många rosor normalt föredrar.

Slutligen har vi en skönblommande klätterros i Multiflora-gruppen som heter ‘Seagull’. Ståndarna är stora och talrika och det ger rosen ett docklikt utseende. De bågböjda grenarna är stadiga och den kommer högt även utan stöd, men vackrast är den mot en vägg eller ett plank, vid pergola eller klängande upp i ett träd. Tyvärr kan ‘Seagull’ angripas hårt av mjöldagg under gynnsamma år. Men den är ändå värd att plantera tack vare sin rikliga blomning.

Träffar ibland på folk som sitter inne och häckar under den varmare årstiden fast det är jättefint väder ute. Varför då, undrar jag, ska vi inte sätta oss utomhus? Men nej, ”det blåser så kallt”, säger de. ”Det blåser alltid här”. ”Du förstår väl att på vår gård kan man inte sitta ute!” Men nej, det förstår jag inte. Det är ganska naturligt att det blåser på den skånska landsbygden, och även inne i stan, för det finns inte tillräckligt mycket skog som skyddar. Men det är också ett problem som går lätt att komma runt. Genom att plantera ett läskydd av vindtåliga växter.

På många äldre gårdar har almen utgjort en betydande del av vegetationen i grannskapet. Efter att almarna föll offer för almsplintborre med flera åtföljande sjukdomar har vinden haft fritt blås om ingen nyplantering skett. De traditionella skånska pilevallarna härstammar från ca 1600-talets mitt då pilar planterades uppe på torv- eller jordvallar som lagts upp för att skydda grödorna från kreatur. Pilarna stabiliserade jordmassorna och försåg bönderna med bränsle. Samtidigt erbjöd de ett visst skydd mot erosion från vind. Men under 1800-talets slut började man ta bort pilevallarna för att återvinna åkermark.

Numera kan markägare ansöka om bidrag för skötsel av läplanteringar via Länsstyrelserna. Lähäckar nyplanteras igen till glädje för både djurliv, lantbrukare och boende. Uppbyggnaden av dessa vindskydd beror på många faktorer, såsom allmän vindriktning, terrängens topografi, övrig vegetation och bebyggelse samt markförhållanden. För ett vindutsatt, låglänt land som Danmark har vindhastigheten bedömts vara 25-30% större utan det tätt utbyggda nätverk av läplanteringar. Där är det framför allt de många parallella häckarna som ger effekt.

Profilen på lähäckarna, såväl som deras höjd, täthet, bredd och struktur påverkar effekten av planteringen. Ett ojämnt krontak ger en högre vindreduktion än ett jämnt. Det är dessutom en fördel om framkanten är utdragen, eftersom det minskar turbulensen. Därför är bryn med buskskikt att föredra längst i framkant av en lähäck bestående av träd. Ju högre planteringen som vinden ska ta sig över är, desto större läeffekt både på vindsidan och läsidan av hindret i fråga.

Glesa vindplanteringar ger mindre, men jämnare lä över en längre strecka, medan täta häckar producerar kraftig lä på ett kortare område. Det är alltså silningseffekten som är själva grejen. Ett tips är att man ska kunna se markens färg på andra sidan vindridån, men inte vad det är för gröda. Då är vegetationsskiktet lagom tätt. Genom att blanda häckväxter med olika trädarter uppnår man både ett lagom tätt underskikt som stoppar ”golvdrag” samtidigt som man får en böljande profil på toppen.

Förutom att skydda mot vind ska man komma ihåg att läplanteringar också har stor påverkan på luftföroreningar och buller. Detta är egenskaper som gör att läplanteringar har en utvidgad funktion i staden. Där man dessutom kan skärma av trafiken eller den täta bebyggelsen och ge en känsla av oexploaterad frizon. Genom att man skapar delvis genomsläppliga växtridåer uppstår inte heller någon känsla av otrygghet för dem som vistas i området.

Exempel på trädarter som är vindtåliga: naverlönn, gråal, björk, avenbok, ask, tall, asp och poppel, parklind och olika ekar. Bland busksortimentet kan jag nämna körsbärskornell, hagtorn, videarter, slån, vresros och silverbuske. Naturligtvis är det markförhållandena som ska styra vilka växter som väljs ut till läplanteringen, men jag anser också att det är viktigt att se till viltets och insekternas behov av skydd och mat.

Jag är inte där ännu, men vet att det finns folk i nordliga trakter som blivit besatta av kamelior. Den som blir samlare av kamelia lär få hålla på, för det finns minst 2000 hybrider av vanlig prydnadskamelia, Camellia japonica. Kamelian kräver rätt miljö, men den är inte omöjlig. Man selekterar dessutom fram nya, härdiga sorter som ska klara att stå på friland.

Det som är svårt med kamelian är bara vinterperioden. Svalt och torrt vill den stå. En sval källare eller uterum med växtbelysning funkar bra. Temperaturen ska hålla sig kring +10 grader. Kamelian kommer i blom i februari och håller på in i april månad. En efter en spricker knopparna ut. För varm placering gör att knopparna trillar av redan under början av vintern.

Har du växthus kan kamelian gärna flytta ut dit så fort de kallaste nätterna är över och bara enstaka milda frostnätter kan väntas. Då får busken gott om ljus och en jämn luftfuktighet. Det är faktiskt en stor fördel med att odla kamelior inomhus jämfört med t ex Brittiska öarna, där man kan se enorma kameliabuskar på friland, men där blommorna ofta är brunkantade av frost och regn.

Kamelian är en surjordsväxt, så rhododendronjord är utmärkt. Tillväxtperioden startar efter blomningen och då passar det bra att plantera om sin kamelia. Krukan behöver inte vara jättestor – tänk på att du ska orka flytta runt på din växt. Man kan ha den i en plastkruka som sedan ställs i en snygg lerkruka med lite barkflis eller annan grov mulch på toppen. Under försommaren gödslar du med rhododendrongödsel.

Ett vindskyddat läge i halvskugga är en bra placering under sommaren. Kamelian härstammar från tempererade skogar i Kina, Korea och Japan där den gärna växer under en skärm av t ex tall. Kamelian gillar att stå i värme, men behöver mängder av vatten under växtperioden. En genomsläpplig jord är viktigt och passa upp så det inte blir vatten stående i ev ytterkruka eller fat!

Doftbomb på doftbomb vältrar sig emot mig när jag går ut. Morgon som kväll lika intensivt. Jag blir nästan yr av alla blomdofter i trädgården just nu. Vet verkligen inte om det är sant, men jag har för mig att vita blommor doftar mest. Eller är det för att jag samlar på mig vitblommande växter, eller för att jag samlar på mig doftande växter överlag? Hörde någonstans att vita blommor ofta pollineras av små skalbaggar, och eftersom de har bättre luktsinne än syn så satsar blomman på en stark doft för att attrahera dessa skalbaggar.

Efter en lite seg vårvinter tog försommaren ordentlig fart med värme och torka i maj. Eftersom det fortfarande knappt kommit något regn i mellersta Skåne, så börjar de flesta juliblommande växter ha kommit igång med sin blomning redan. Bara att njuta så länge det varar!

Gjorde ett besök i Gerlevparken i Danmark, strax utanför Frederikssund och Roskilde. Gerlev är ett arboretum och en samling rosor; med en hel avdelning avsatt för rosor förädlade av Poulsen Roser.

Tyvärr ligger rosenparken, och speciellt de historiska rosorna, ganska lågt i terrängen i förhållande till den omgivande skogen. Vilket innebär svalare klimat och senare vår än högre upp på höjden. Häckarna som omsluter de olika avdelningarna är hårt nedskurna för att öppna upp lite mer för vinden och få marken att torka upp. Många rosor verkar drabbas hårt av svartfläcksjuka och andra svampsjukdomar. Å andra sidan är det ett bra provområde där man kan jämföra olika sorters motståndskraft mot just svampsjukdomar.

‘Linnaeus’ är en låg buskros på 1 x 1,2 meter som gärna kan användas som marktäckare. Den har vackert mörkgröna och glansiga blad. Blommorna är ganska små, inte mer än 5 cm breda, och enkla till halvfyllda. Knopparna är laxorange, sedan som utspruckna skiftar blommorna från aprikosfärgat, rosa och gult till nästan vitt med rosa kant. Doften är ganska svag. Efter blomningen ger ‘Linnaeus’ små, orangegula nypon.

‘Kirsch Cover’ är en förtjusande rödorange ros med blommor som blir mer rosa när de blir äldre. Plantan blir ca 0,8 x 1 meter. Blommorna har ingen doft, men blommar hela säsongen och har ett tätt grenverk som täcker en slänt på ett effektivt sätt.

Rosen ‘Bay’ ingår i kollektionen Cottage-rosor från Poulsen. Den är låg och tätväxande – blir inte över 40 cm hög. De mörkrosa blommorna är ca 5 cm breda, men då de står sig länge och knopparna sitter tätt upplever man att blomsterprakten är överväldigande. En mycket frisk ros med ett glansigt, grönt bladverk som passar speciellt väl i torra, soliga slänter. Såsom andra marktäckande rosor är den lätt att beskära om våren. Det är bara att ta fram häcksaxen! Så våga satsa på en marktäckande ros istället för någon vanlig “kommunalbuske”!

De allra sista blommorna är minst lika eftertraktade som de första för säsongen.  Se här så många exempel på höstfint som du kan leta efter i växtbutiken. Felet man ofta gör är att man köper massor av vårblommande växter och glömmer bort de sent blommande arterna. Men planera in även några höstblommare i rabatten så får du långvarig blomsterglädje.

Anisisop är en stadig och upprätt perenn med långvarig blomning som ger ett välkommet färgtillskott ännu i oktober och början av november. En utmärkt biväxt som har mängder av höstfjärilar på besök soliga dagar.

Genom att sätta lökar av tidlösa i gräsmattan får man ett välkommet sista flor innan snön kommer. Tidlösan ser ut som en krokus, men de är inte ens släkt. Du skiljer dem lätt åt genom att räkna antalet ståndare i blomman. Tidlösan har 6, medan krokusen har 3 stycken. Tidlösa, eller det andra namnet nakna jungfrun, som syftar på bladfriheten, får sina bladförst efter blomning. Hos sent blommande arter kan de komma först till våren. Passa på så du låter dem vissna ner innan du klipper gräsmattan, annars blir de kortlivade.

Höstastrar är pigga i rabatten, men något utsatta för mjöldagg. Fuktiga höstar kan det bli dåligt med blomningen och bladen faller tidigt, på grund av svampangrepp. Men om man planterar sina höstastrar luftigt och glest och undviker torka tidigare under säsongen kan de bli en riktigt fin färgklick i höstens plantering.

Dahlior hör till sensommarens och höstens allra mest frodiga och färgrika växter. Det finns mängder av blomformer och färger och man har beräknat antalet sorter till många tusen. Dahliorna håller ut ända tills frosten kommer. Låt dem få en liten köldknäpp och gräv sedan upp knölarna för att vinterförvara dem svalt, men frostfritt. Låt bladen vissna ner ordentligt så att kraften återgår till knölarna. Sedan klipper du av stänglarna.

Hortensior finns också i mängder av arter och sorter. Vipphortensior har pyramidformade blomkäglor med sterila blommor. Ofta står blomningen länge och blommorna antar en mer rosa färgton ju längre hösten framskrider. Sätt dem i vindskyddat läge så har du en lång period av skönhet att se fram emot.

Det är inte storleken på tomten som är avgörande. Ett stycke woodland kan införlivas även i den minsta trädgård. Kanske återstår det rester av en förvuxen barrträdsplantering som känns hopplöst trist och utdaterad. Det barrpartiet kan ge fantastiska möjligheter att bilda stomme för ett surjordswoodland. Så vänta med att lägga på motorsågen och grävskopan!

Känslan du får i ett woodland handlar om att känna dofter, fuktmättad luft och ofta komma ner på knähöjd för att betrakta växterna ner på rotzonsnivå. Många gånger är de marktäckande växterna låga och lite oansenliga på avstånd, men desto mer dekorativa när du närmar dig dem på nära håll. Många av växterna förökar sig med utlöpare och med lite delningshjälp kan de täcka stora markytor över tid.

Här i bottenskiktet finner vi olika lök- och knölväxter, perenner med en god spridningsförmåga och krypande klängväxter. Nunneört, vitsippa, blåsippa, snödroppar, trillium och städsegröna ormbunksväxter samt murgrönor. Och den verkliga lyxfaktorn adderar du genom julrosor och olika låga liljor. Växtvalet beror givetvis också på den fukthalt och skuggning som finns på platsen.

Mellanskiktet i woodlandet kan gärna bestå av buskar – både städsegröna och lövfällande. Ett inslag av brokbladiga, gulbladiga och rödbladiga arter piggar upp och skapar variation. Många örter och lökväxter behöver den skyddande skärm som buskskiktet erbjuder mot vind och stark sol. Vinden kan bli en skadlig och begränsande faktor för många känsliga växter, så därför måste vinden spjälkas upp av buskar och träd.

Trädkronorna får inte sluta sig för tätt, utan ska släppa igenom en del ljus till skiktet därunder. Träd som redan står på platsen kanske behöver gallras och kronor glesas. Ibland räcker det med att stamma upp en högre växt för att det ska komma in lagom mycket ljus. Här kan äldre barrväxter skapa spännande effekter genom att glesa grenar avlägsnas och deras dekorativa stammar får spela en större roll.

Klängväxter längs trädstammar och i kronskiktet bidrar också till den säregna lugna stämning som man känner när man går in i ett woodland. Väggarna blir uppbrutna som pelare istället för kompakta väggar. Klätterhortensia, kaprifol, kameleontbuske, japansk träddödare och murgröna, spetsat med någon blommande clematis är exempel på lämpliga växter.